sanitasthlm

varför är det så kallt? Varför är det fortfarande snööööö. jag vill inte ha mera snö nu. Jag vill att det ska bli vår..*leer*. jag har fått nog av denna kyla nu. Idag ska jag in till stan och ha ett möte...." det glädjs jag åt". Vi får se vart det leder....Man måste börja planera lite.....känna sig för. Det är utveckling! Men tanken på att gå utanför min dörr...får mig att frysa in i benstommen...

Idag är jag på väg...... Jag vet inte vart men det gör inget. Jag är på "rätt" väg. Jag fylls av en varm känsla innuti mig. Blandat med en viss orokänsla. Vågar jag lita på att det är på rätt väg...ska jag gå tills jag eventuellt "ramlar"? Hmm jag vet inte...jag tar myrsteg framåt. Jag stannar, lyssnar...och vill inte vara rädd. Men min nyfikenhet tar över och jag går sakta framåt igen.... Väntar på att bli omkullblåst eller något händer runtomkring mig så att jag inte kan fortsätta framåt....jag vill inte stanna, jag vill gå..... Jag vill upptäcka "mitt" liv igen...och jag går....jag ler...och jag går sakta framåt igen.

Varför har människan så svårt att stå för sina fel och misstag. Vad hindrar oss från att se sanningen i klarhet, att ge & ta lika mycket gentemot varandra? När livet är som svårast och känns som mest tungt, vad är det som gör att vi döljer sanningen djupare då? Ok att det är jobbigt att se sanningen i vitögat ibland...men är det inte jobbigare att försöka dölja och hitta på ursäkter & lögner om sig själv? Om man har byggt upp sitt liv på historier som inte stämmer....hur kan man fortsätta att leva i en bubbla utan att gå omkring och må dåligt? Ändå fortsätter en del att leva så...i hela sina liv? Jag förstår verkligen inte.

Jag har sett & känt det i stort sett hela mitt liv, omkring mig. Det har gjort mig sorgsen, ledsen men ändå har det gett mig en viss klarhet i vad jag själv vill & kan stå för. Lögner...oavsett om vad...är det värsta jag vet. Jag vet inget som är värre. Finns det lögner så finns det ingen själ...inget genuint i grunden. En osäker själ som gör allt för att skydda sig själv och skövlar andras liv & själsliv...... Det både äcklar mig och får mig att känna en stor sorg för dessa själar som inte har hittat sina egna liv än. 

Så mitt råd är, lev ditt liv i sanningen tecken oavsett hur ont det gör för stunden. Stå för dina fel och misstag. Om ditt hjärta & vilja är god i grunden.....för det med sig godhet och lycka i längden. Never ever give up godheten.....

Det är natt, mörkt och småruggit ute.  Jag sitter på en bänk mitt emot. Det sitter en äldre person framför mig, tyst och med huvudet nersänkt. Brevid henne sitter en kvinna med ett sorgset ansiktsuttryck och det ser ut som hon söker efter någon med sin blick. Efter ett tag kommer det fram en yngre & välbyggd man till henne. Han tar tag hårt i henne och försöker tvinga henne därifrån. Hon skriker, försöker slingra sig ur hans grepp, men hon kommer ingenstans. Den yngre mannen säger, nästan skriker, några hårda ord till henne på polska, tror jag att det är.  Jag ser smärta i hennes ansikte, förtvivlan! Ser ut som hon ber honom från sitt hjärta, gråtande säger hon något tillbaka på samma språk. Efter en stunds kämpande och ordväxlingar med varandra ser jag hur hon ger upp sitt hopp om att komma loss.....loss både från det fysiska greppet han håller så hårt och livets grepp om henne. Hon sjuker ner, hennes fingrar & ben vrider sig, benen håller inte för henne längre. Hon kastar huvudet bakåt och hon får en tom, ödslig blick i ögonen. För första gången tittar den äldre personen upp, som satt brevid henne. Den äldre damen tittar upp och möter min blick. Tittar djupt in i mina ögon, viskar något på polska till mig. Det känns som om det blev kallare runtomkring mig, jag rös och ville bara därifrån. jag har ingen aning om vad den gamla kvinnan sa till mig.

Jag kom snabbt upp på mina ben  & sprang därifrån så fort jag kunde.....det kändes som om jag höll på att kvävas. Luften tog bara slut. Jag kom inte långt förens jag såg en äldre kvinna i skogsgläntan som närmade sig sin häst. Hon skulle precis till och hoppa upp när hon hörde mig komma springande. Hon stannade till i sin rörelse och stod stilla med ryggen mot mig. Jag tvärstannade, höll min anda och inväntade hennes reaktion. Hon stod med nedböjt huvud, vaggande lite åt sidorna...sedan stannade hon upp.....stod stilla för någon sekund. Därefter vände hon sakta på huvudet och såg på mig med en ilsken undrande blick. Hon var en mycket gammal kvinna med hemska mörka ögon som blängde på mig i mörkret. När hon öppnade munnen såg jag en rad med guldtänder som lyste mot mig. Hon sa med en hes röst till mig, nästan viskande...... Vad gör du här? Ge dig av! Akta dig, du är på fel väg..... Sedan fortsätter hon att säga en hel harang med saker till mig på polska. Tonen blev kallare & hårdare. Hon skrek, spottade och fräste av upprördhet, islka och gud vet vad ......  Jag ville inte höra mer. Jag sprang därifrån.......